Vart jag trampar

Det är tisdagkväll och Mars har precis tagit fart på språngbrädan, kastar sig vårdslöst ut emot våren som en vilsen katt och landar klumpigt i en våt hög av snö som smälter bort.

 

Jag behöver stanna upp en stund, men vardagen väntar inte, den rör sig framåt som ett ånglok mot nästa moment och nästa och nästa... Jag väljer ändå att avsätta en del av tiden till att fundera över: Vart har jag varit, och vart är jag på väg?

Det som har varit har satt djupa spår, så djupa att dom inte kommer att försvinna. Jag måste börja ta beslut om hur jag ska fortsätta resan från och med nu, med den här nya packningen som jag har fått att bära på. Det finns ingenting som kan ändra det som har varit, det enda jag kan göra är att försöka hitta ett helt nytt sätt att se på min omgivning och min vardag. Jag måste hitta nya diamanter i gytjan, som kan skina upp när det är som mörkast och som visar att det alltid finns någonting att bry sig om.

 

 

 Snart kommer våren.